En kärleksförklaring till en hund
Regnet har fallit evist i många dagar nu. Blåsten har liksom svept över, under, genom oss som envist kämpar emot varje impuls att stanna inomhus i värmen, krypa ner i sängen; bara femton minuter till. Vi är de som aldrig viker ner oss, som alltid vägrar att låta oss kuvas, fastän soffhörnet, den mysiga pläden och koppen med te lockar oss till att bli kvar inomhus. Istället klär jag mig för storm, fastän jag vet att vi kommer att känna regnet och blåsten ändå. Vi pyntar oss i belysning värdig en mindre amerikansk trädgårdsdekoration i juletid bara för att jag är så rädd om dig. Ganska ofta känner jag att jag skulle vilja slå in dig i bubbelplast för att hålla dig säker, säker mot framförallt dig själv. Du tar alltid i extra, prövar din styrka och vägrar låta hinder stå i vägen. Framåt, framåt. Alltid glad, alltid beredd på att hugga en pinne och anfalla mig med den bakifrån, alltid på språng ner i vattnet eller i någon grop för att bada och gräva, fastän du inte får. Nu när du har varit skadad har jag känt mig skyldig. Skyldig för att jag inte skyddade dig bättre, för att jag inte förutsåg och för att mina misstag ledde till att du fick ont och leva ett tag med begränsningar. Du har aldrig lagt någon skuld på mig.
Vi går i mörkret och det enda som hörs är vinden, havet, grenar som knastrar och ditt flåsande och dina trummande ben som galopperar på stigen, fram och tillbaka. Jag är aldrig rädd. Jag vet att vad som än finns i mörkret så kommer du aldrig att låta något hända mig; för som jag vill slå in dig i bubbelplast skulle du offra allt för mig, för att jag inte skulle komma till skada. Igår gjorde du ditt MT. Jag skrattade många gånger, för en kan inte låta bli att bli glad och smittas av din bekymmerslöshet och glädje. Samtidigt blir jag stolt, stolt över din sociala säkerhet och ditt sätt att kliva fram och ”ta smällen” när något oväntat inträffar. Regnet föll i omgångar då med, men jag kände det inte. Inombords fanns endast en glädje och en värme över att oavsett vilka poäng dina reaktioner var värda, så var det hem till mig du skulle när dagen var slut.
Precis när vi kommer fram till fotbollsplanen, där hundar är förbjudna, spricker molnen upp och en tunn solstråle letar sig ner. Jag ser inte ens skylten och vi stegar tillsammans ut på planen för att träna en sväng, som vi ofta gör då det är svårt, nästintill omöjligt, att inte låta ditt goda humör smitta av sig. Vi tränar fritt följ, som varit ett ganska trist moment för mig innan jag träffade dig. Nu känns det som att jag skulle kunna gå här i timmar. I halvmörkret ser det nästan ut som att du ler, och din långa tunga lämnar blöta fläckar på mina byxor. Jag fnissar, och du tolkar det som att du får ta belöningen; bollen som ligger en bit bort. I samma sekund som du griper den vänder du och galopperar mot mig i rasande fart och använder min mage som stopp, medan du uppfordrande propsar på att vi ska leka med bollen. Jag skrattar och hejar på din glädje, och du kampmorrar som ett helt lejon.
Det har börjat regna igen, och små, små droppar virvlar runt i vinden. Snart är mina byxor genomblöta och i gympadojjorna kippar det när jag går. Vi har inte märkt det, men eftersom frukosten lockar oss båda lämnar vi planen och beger oss hem. Trots att du lämnar våta, smutsiga fotavtryck precis överallt och alltid skakar av dig svarta stänk i hela hallen oavsett hur mycket jag torkar så är kärleken alltid större än irritationen. Det är så det känns när någon äger hela ens hjärta.
