Regnet har fallit evist i många dagar nu. Blåsten har liksom svept över, under, genom oss som envist kämpar emot varje impuls att stanna inomhus i värmen, krypa ner i sängen; bara femton minuter till. Vi är de som aldrig viker ner oss, som alltid vägrar att låta oss kuvas, fastän soffhörnet, den mysiga pläden och koppen med te lockar oss till att bli kvar inomhus. Istället klär jag mig för storm, fastän jag vet att vi kommer att känna regnet och blåsten ändå. Vi pyntar oss i belysning värdig en mindre amerikansk trädgårdsdekoration i juletid bara för att jag är så rädd om dig. Ganska ofta känner jag att jag skulle vilja slå in dig i bubbelplast för att hålla dig säker, säker mot framförallt dig själv. Du tar alltid i extra, prövar din styrka och vägrar låta hinder stå i vägen. Framåt, framåt. Alltid glad, alltid beredd på att hugga en pinne och anfalla mig med den bakifrån, alltid på språng ner i vattnet eller i någon grop för att bada och gräva, fastän du inte får. Nu när du har varit skadad har jag känt mig skyldig. Skyldig för att jag inte skyddade dig bättre, för att jag inte förutsåg och för att mina misstag ledde till att du fick ont och leva ett tag med begränsningar. Du har aldrig lagt någon skuld på mig.

Vi går i mörkret och det enda som hörs är vinden, havet, grenar som knastrar och ditt flåsande och dina trummande ben som galopperar på stigen, fram och tillbaka. Jag är aldrig rädd. Jag vet att vad som än finns i mörkret så kommer du aldrig att låta något hända mig; för som jag vill slå in dig i bubbelplast skulle du offra allt för mig, för att jag inte skulle komma till skada. Igår gjorde du ditt MT. Jag skrattade många gånger, för en kan inte låta bli att bli glad och smittas av din bekymmerslöshet och glädje. Samtidigt blir jag stolt, stolt över din sociala säkerhet och ditt sätt att kliva fram och ”ta smällen” när något oväntat inträffar. Regnet föll i omgångar då med, men jag kände det inte. Inombords fanns endast en glädje och en värme över att oavsett vilka poäng dina reaktioner var värda, så var det hem till mig du skulle när dagen var slut.

Precis när vi kommer fram till fotbollsplanen, där hundar är förbjudna, spricker molnen upp och en tunn solstråle letar sig ner. Jag ser inte ens skylten och vi stegar tillsammans ut på planen för att träna en sväng, som vi ofta gör då det är svårt, nästintill omöjligt, att inte låta ditt goda humör smitta av sig. Vi tränar fritt följ, som varit ett ganska trist moment för mig innan jag träffade dig. Nu känns det som att jag skulle kunna gå här i timmar. I halvmörkret ser det nästan ut som att du ler, och din långa tunga lämnar blöta fläckar på mina byxor. Jag fnissar, och du tolkar det som att du får ta belöningen; bollen som ligger en bit bort. I samma sekund som du griper den vänder du och galopperar mot mig i rasande fart och använder min mage som stopp, medan du uppfordrande propsar på att vi ska leka med bollen. Jag skrattar och hejar på din glädje, och du kampmorrar som ett helt lejon.

Det har börjat regna igen, och små, små droppar virvlar runt i vinden. Snart är mina byxor genomblöta och i gympadojjorna kippar det när jag går. Vi har inte märkt det, men eftersom frukosten lockar oss båda lämnar vi planen och beger oss hem. Trots att du lämnar våta, smutsiga fotavtryck precis överallt och alltid skakar av dig svarta stänk i hela hallen oavsett hur mycket jag torkar så är kärleken alltid större än irritationen. Det är så det känns när någon äger hela ens hjärta.

Bevis för godkänd testledarutbildning!

Ett av mina största intressen inom hunderiet (förutom att träna och tävla min egen hund) är hundars mentalitet. Jag hade turen att börja vara aktiv på en klubb där det var många likasinnade, vilket ledde till att jag ganska så tidigt i hunderiet hamnade på diverse mentalitetsutbildningar. Jag tror att det var 2005 som jag var färdigutbildad figurant (B som det hette då) för att tjänstgöra på MH. Vi hade gott om MH:n att öva oss på på klubben, och vi hade himla roligt ihop, trots att det både är slitigt och mycket jobb med att bygga bana och anordna testet. 

När jag sedan bodde i Halmstad vidareutbildade jag mig till A-figurant och fick då också vara med och köra socialt samspel med hunden; både på MH och även på MT. Jag har sedan varit aktiv som figurant så ofta som jag har kunnat eftersom det är så hemskt spännande att titta på och jämföra tester, särskilt när en har beskrivaren på plats så att en kan ställa frågor. Det blir ofta väldigt givande diskussioner om mentalitet och jämförelse mellan raser och även inom en ras, och en får en insikt och kunskaper som en inte hade fått annars. Jag har varit runt på ganska många klubbar och figgat, vilket också är väldigt spännande och intressant. En lär sig ständigt nya saker som jag har haft väldigt mycket nytta av när jag har hållit kurs eller i mitt eget hundägande.

Mitt bästa tips för de som är riktig hundintresserade är alltså att ta kontakt med RUS-sektorn i din brukshundklubb och engagera dig i deras arbete. Troligen kommer det sedan inte vara något problem med att få gå utbildningar inom hundars mentalitet och på sikt kunna komma ut som figurant på MH. En har så mycket igen denna fördjupade kunskap och erfarenheter som är svåra att få på annat håll. Dessutom får en en gemenskap med likasinnade mentalitetsnördar och det är verkligen inte fy skam det heller!

När jag börjar pyssla med saker, oavsett ifall det är hunden eller annat, så finns en viss tendens till att jag utvecklar någon slags form av mani. I somras målade jag min första tavla någonsin, en världskarta som min syster skulle få då hennes ex tog med sig kartan de redan hade när de gick isär. Jag skämtar inte när jag säger att det jag gjorde under 2-3 veckors tid (förutom att träna hunden, såklart) var att måla på den där jäkla tavlan. Jag målade, fixade med färg och målade om och min stackars sambo fick vänta med ”fredagsmys” eller att kolla sista avsnittet i någon serie så att jag kunde få måla i fred.

På något sätt blir jag så uppe i arbetet med just det jag håller på med, att jag helt släpper alla saker som inte är direkt livsavgörande och ägnar mig uteslutande åt min senaste mani.

   Färgmatchning är mer en ständigt pågående mani  

Ett tag hade jag bakning som mani. Det är en bra mani sett ur perspektivet att det är gott med fika och det är roligt att kunna bjuda människor på gott, hembakat fikabröd. Ur ett annat perspektiv är det en något dålig mani då jag har en förkärlek till att fika och gärna gör det flera gånger per dag, och gärna i rad…Det leder till att jag inte käkar speciellt mycket ”vanlig mat”, för det gäller ju att njuta av bakverken medan det är nybakat och sedan börjar karusellen med att baka nytt. Ja, ni förstår själva!

Inredning är också något jag har mani på, fast den är mer i vågor och lite från och till. Jag är dessutom ganska kräsen och ganska medveten om vad jag vill ha och vad jag är beredd att betala för det. Därför brukar inredningsgrejerna vara genomtänkta och man kan göra väldigt mycket utan att det kostar så hemskt mycket pengar.

Inredningsmani à la höst  

Min senaste mani just för tillfället är att sy; och det skulle en ju kunna spara en massa pengar på om det inte var så att det enda jag gillar att sy är reflexmanschetter. Alltså, jag har ju kört mycket och genomtänkt fysträning med Fräck, och en del av detta har varit att bygga rätt muskler för det arbetet som ska utföras. Det har vi valt att göra med dragsele, midjebälte och viktmanschetter. Nu vet jag inte om ni hittat kombinerade vikt/reflexmanschetter någonstans, jag har i alla fall inte hittat det. Till sist bestämde jag mig för att sy egna, och efter att jag oväntat köpt softshelltyg till 100 par istället för fem så insåg jag behovet av en egen symaskin också. Alltså just nu; förutom hundträning, så syr jag reflexmanschetter. Det är nästan så att lärarjobbet stör mig i produktionen…

Jag skulle vilja säga att jag är en ganska så cool person, som inte känner mig speciellt nervös i negativ mening gällande nåt (förutom röntgen) hundrelaterat. Alltså; tävlingar och såna saker får mig bubbligt förväntansfull, säkert delvis på grund av att Sikkan och Lotus utsatte mig för alla pinsamma situationer en någonsin kan råka ut för som hundägare i samband med tävling, så är jag härdad. Det andra beskriver som katastrof tänker jag mer att det är ”som vanligt” utifrån mina erfarenheter. Delvis beror det säkert på att jag vet att F är en så snäll kille som aldrig skulle göra fel med flit utan som bara kör på och alltid gör sitt bästa och delvis kan det nog vara mer rutin som gör att en känner sig hoppfullt pirrig så fort som PM:en kommer till tävling. 

I förra veckan fick jag reda på att vi kommit med på MT- vilket jag kollat varje dag sedan anmälningstiden gick ut och halvhysteriskt letat efter PM i inbox, papperskorg, skräpmail och på SBKtävling. En blir ju alltid lite orolig att en inte kommer med och att en då snabbt måste anmäla till fler MTn osv, men eftersom jag verkligen ville gå i Mönsterås så har en ju hoppats och väntat. 

När PMet så damp ner i inboxen blev jag plötsligt helt HYPERNERVÖS, stirrig, muntorr och fick hjärtklappning bortom rimlighetens gräns. Jag har funderat rätt mycket i banor som; TÄNK OM inte hunden klarar det?!? Vad händer då?

Svaret är ABSOLUT INGENTING! Jag kommer fortfarande att åka hem med världens roligaste, peppigaste Fraggel. Jag tror att han kommer att klara det såklart, annars hade vi ju inte brytt oss om att göra det. Jag tror att vi, oavsett hur många poäng det blir, kommer att ha en superrolig dag och förhoppningsvis åka hem med en ny titel i bagaget… Men en vet aldrig!

I hela mitt liv har jag varit en nästintill orimligt morgonpigg person. Nästan så störig att en bara vill klippa till för att få hejd på personen som kvittrar ”GODMORGON” klockan 05.00  för att sedan studsa upp ur sängen, kränga på sig kläder medan kaffebryggaren laddas och sätts på timern, innan vederbörande skuttar i skorna och ut på en uppfriskande morgonpromenad. 

Nuförtiden är det en något mer sliten kvinna som mer rullar ur sängen och direkt i byxorna pga stelheten som gör att armarna alltid känns för korta eller ryggen för lång. Jag antar att med stigande ålder (och stigande behov av en allt större dosett för att hålla reda på den dagliga dosen dödspiller) så kanske entusiasmen avtar något, men jag är fortfarande sådär orimligt pigg och peppig efter bara några minuter på rätt köl, och det förstår jag att vissa människor kan ta illa upp av, där de själva lunkar fram i ett halvsovande, nästintill zombieliknande tillstånd, i mörkret halvt om halvt ute i skogen.

Hur det nu är; mellan 05.15 till 06.15 möter jag väldigt sällan någon som är ute och rastar sin hund. Fräck och jag har alltså stigar och småvägar för oss själva så vi brukar passa på att röja av oss en del energi med hjälp av en del lek och en del ”träning” som inte är beroende av att en kan se hunden sådär väldigt väl, förutom möjligen med risk av ev EPanfall pga blinkhalsband.

I morse var inget undantag, utan vi stojade en del medan vi arbetade oss hemåt, solen hade börjat gå upp och dragningen mot morgonkaffet hade kopplat mig i sitt grepp. När vi har ca 10 min kvar av promenaden tvärnitar F precis runt en krök och jag hör en person ropa: Kalla in din hund! Nu behövdes det ju inte kallas så mycket för F var redan framme vid mig och tiggde godis efter en mycket väl genomförd skvallring, men jag kopplade ändå upp honom innan jag fortsatte. I mörkret på vägen sådär 50+ meter bort ligger en stor svart hund, och det är en liten blond tjej som håller i kopplet. När hon ser mig ropar hon; ”Kan du ta din hund och gå åt andra hållet?” 

Detta utspelar sig på en grusväg, meg ganska tät skog på båda sidor av vägen. Det är fortfarande förhållandevis mörkt ute och mellan träden är det definitivt fortfarande mörkt. Jag gör en snabb kalkyl på hur långt jag har hem åt respektive håll innan jag svara : ”Nej tyvärr är det alldeles för långt hem åt det hållet så jag hinner inte”. Här får jag för mig att hon tänker flytta sin hund; men eftersom hunden har sele på sig och är hyfsat ovillig till att röra sig överhuvudtaget så kan hon inte flytta hunden, varpå hon ropar ” Ja ja, min hund är SUPERRÄDD för andra hundar och människor och bits och så, så ska du gå förbi här får du gå långt ut i skogen”. Händer sånt här dagtid kan en ju skratta åt eländet och skutta ut i skogen för att passera; men klockan 05.55 har inte ens jag någon lust att varesig bli hotad eller lalla runt mitt ute i skogen, varpå jag säger; ”Ja ELLER så flyttar du din hund till skogskanten så att jag kan gå förbi”. Hennes hund har nu börjat morra och hon ropar: Men du verkar liksom inte fatta nånting, min hund är RÄDD för andra hundar, hur svårt ska det vara att visa hänsyn när man håller på att träna sin hund! Jag har dessutom problem att hålla honom om andra hundar kommer nära.” 

Vid det här laget är jag arg som en bålgeting, men inser att jag inte kommer att kunna prata den här människan tillrätta. Hunden ligger fortfarande som en padda mitt i vägen och ömsom morrar ömsom skrikvrålar. Jag ser att tjejen får hålla i för kung och fosterland, men eftersom jag inser att ifall jag vänder kommer jag inte hinna till jobbet i tid säger jag högt: ”Håll i hunden, vi ska förbi!”

När vi kanske är 15 m från hunden skriker tjejen så; Ta din jävla hund och gå åt andra hållet sa jag, kärringjävel, annars släpper jag kopplet”

Alltså; när blev det en skyldighet för mig att ta hänsyn till att andra tränar sin hund genom att:

Ha hunden liggande mitt i vägen utan reflexer eller lampor.

Definitivt inte flytta på sin egen hund för att kunna öka avstånd till det som skrämmer hunden. 

Ha hunden i sele så att ägaren inte orkar hålla sin hund, för att det är ju snällt mot hunden med sele. Strypkoppel kan ge hemska skador!

Låta sin hund bete sig illa mot en annan hund (och människa). De får de bara ta, för vi tränar liksom!

Projicera sina problem på någon annan, sedan klandra någon för att den inte löser problemen. Gärna högljutt och aggressivt. 

Nä, tyvärr alltså! Jag tänker verkligen inte ta över någons bekymmer. Jag underlättar gärna när det passar, men jag tänker inte komma sent till jobbet pga att jag ska gå omvägar runt andras hundar! Någonstans får det finnas en gräns; var och en får ha ansvar för sin egen hund. Belasta inte andra med att kräva att de ska flytta på deras hundar för att du själv inte ”vill” använda stryp eller halti. I min värld får du använda det som krävs för att du ska kunna kontrollera din egen hund och hålla den från att ställa till det för sin omgivning. Jag är totalt ointresserad av att någon ska använda min hund som ”träningsredskap” och utsätta min hund för risker utan att någon berättar det för mig. 

Den här lilla!