I januari började jag på en uppfödaruppbildning i SASKs regi, med intentionen att få en del av mina kunskaper repeterade, en del nytt såklart men även som en möjlighet att se nya perspektiv i frågor där jag redan bestämt mig för vad jag tycker.  

Nej, jag har ingen som helst ambition att börja föda upp aussies hemma hos mig; jag ogillar tikar, löp, födselkladd och jag skulle avsky att sälja valpar då inte en enda köpare skulle vara god nog. Alltså, exakt noll kullar vill jag ha hemma; däremot har jag haft hanhund som gått i avel och tycker att all kunskap är bra kunskap. Mitt största motiv var dock att förstå hur andra uppfödare (än de jag känner personligen) tänker och väljer i deras egen avel, så jag bestämde mig därför att hoppa på utbildningen fast jag egentligen tycker att jag stundtals har lite för mycket att göra på lite för lite tid.

Utbildningen består av moduler, där varje modul inleds med ett gruppsamtal; därefter har vi kört den på FB och (mestadels) på ett forum som bara vi kommer åt. Det har varit väldigt spännande att ta del av vissa uppfödares åsikter och tankar just på grund av att de är så hemskt olika mina egna! När man faceas med andras tankar och framförallt när man har väldigt duktiga ledare på kursen blir man tvungen att sätta sig in i andras perspektiv, och även om man inte håller med kan man ibland åtminstone förstå hur eller att någon annan tänkt. 

Jag kan känna att den absolut viktigaste saken när man håller på med hundar och allra helst när man ska föda upp ser till att omge sig med människor som kan och vill ifrågasätta de avelsval man gör/ har gjort. I flera diskussioner kan jag; som köper en aussie för att få en kompetent och mångsidig tävlingshund, verkligen förstå vad människor som säger att aussies inte är nåt vidare bra som tävlingshundar pratar om. Man talar om exteriör och vikten av en funktionell sådan (vad betyder det ens? Funktionell för vem?) men kan inte alls se kopplingen till ”att kunna utföra det arbete som människan vill att de ska utföra”. Jag gillar snygga aussies (vad nu det är; snygga för vem?) där man kan se intelligensen spela i ögonen och som har ett steg som håller samma intensitet i timmar. Jag älskar att se aussies valla; det kan vara min målbild av en funktionell exteriör. Att se hunden skifta mellan att spara energi när flocken flyttar sig åt rätt håll för att sedan explodera för att plocka tillbaka avvikande djur till synes utan ansträngning kan ge vem som helst gåshud på armarna. 

Vi har ingen speciellt stor ras; därför kan man anta att det skulle vara viktigt att försöka få uppfödarna att åtminstone delvis sträva åt samma håll. Efter den här utbildningen inser jag att det är ännu svårare än vad jag trodde att det var. Så länge man fortsätter att vidmakthålla att det absolut viktigaste efter att föda upp friska valpar är att de har ”en funktionell exteriör” och struntar helt i att ställa rimliga krav på att hunden ska kunna arbeta med något annat än tricks, konster och ev skutt och lek så kommer inte antalet aussies som tävlar i de högre klasserna öka och spridas ut på fler kennlar. Nu ligger vi inte superdåligt till i statistiken, men jag tycker inte alls att vi ska nöja oss utan satsa på att öka antalet hundar som kan starta på prov i högre klasser. Ifall det krävs att färre kullar föds eftersom föräldradjuren inte uppfyller detta så får det gärna bli så. 

I annat fall kommer rasen med stor säkerhet så småningom att delas i två varianter precis som många andra arbetande raser, och som många uppfödare tycker att det vore tråkigt ifall det inträffade. Jag är inte säker på att det vore en dålig idé, men sen så är jag ju löjligt övertygad om att arbetshundar ska arbeta OCH vara bra på det dessutom; avelsutbildning eller ej!

En arbetsFraggel vill arbeta med riktiga jobb, tex bortsprungna personer som återfinns i gamla sandlådor...

Hela helgen har präglats av en helvetisk nackvärk vilket lett till att migränen som legat och hotat bakom vänsterögat i en vecka eller så slutligen bröt ut och belönade mig med en riktig jäkla skitnatt mellan lördag och söndag. Igår satt det fortfarande i en del, och jag känner fortfarande av nacken idag, men mer som det där surrande bakgrundsljudet som alltid är närvarande, än som det skrikande, genomskärande ljudet av en gigantisk sågklinga genom riktigt hårt ekträ.

Hur som helst; i lördags körde vi både skydd och sök och det var en ganska trött Fraggel som for ihop i en hög innanför dörren efter sökpasset. Han var inte ens speciellt intresserad av att gå ut en sväng och gå på kvällen, efter att vi människor käkat oss in i matkoma på kinarestaurang. Gott tänker man just då, fast man vet ju att det kommer att gå över, Fragglar blir nämligen akuttrötta och sover som döda hyfsat länge för att sedan vakna upp som fågel Fenix, pånyttfödda och med mer energi än de ens hade från början. Så i söndags tänkte jag mig att mingel på klubbens elitspårtävling skulle vara det vi båda kunde klara av, och Fräck är ju (som vanligt) en superhund att ha med i alla sociala sammanhang. Han fick hälsa på människor, en fäfervalp, en dvärgpinscher och så glodde han på en mallegrabb så att grabben fick nog, morrade och fick skäll av sin matte och Fräck var nöjd med sig själv. Innan vi åkte hem körde vi ett gäng IPO-framåtsändanden, uthopp på hopp-sitt, fjärr och kryp.

Fräck var sedan hyfsat nöjd, tills vi kom hem och han plötsligt hade laddat om och nu bestämt sig för att vi skulle göra nåt…Jag med min migränbakfylla och mer eller mindre fastfrusen vänstersida bestämde snabbt att lagom aktivitet för mig var ett spår på innergården. Sagt och gjort; jag skulle knata ut ett spår med fokus på övergångar (asfaltsvägar, gräs, sand och mossa) och att behålla låg nos vid motvindsspår. 

Utrustad med mini-pytte-bitar av frukostosten hasade jag omkring med känslan av att en hjärnblödning skulle kunna inträffa varje gång jag böjde ner huvudet, och det kändes som att slaganfallet lurade i faggorna för varje steg…och ett IPO-spår innehåller m-å-n-g-a steg som man verkligen blir varse om då man vill ha en ostbit i varje. Samtidigt ska det förvirrade, värkande huvudet hålla reda på att händerna inte ”råkar” gödsla med mini-pytte-bitar av frukostosten på andra ställen än i fotavtrycken; då det just i detta fall kan anses vara hyfsat kontraproduktivt…

När jag, efter vad som kändes som en hel evighet, blev klar med att stappla runt med mitt värkande huvud upptäckte jag så att medan jag harvat runt med arslet i vädret så hade ett par av lägenhetsägarna plötsligt fått för sig att ”plocka lite” på balkongen samtidigt som de slängde misstänksamma blickar mot arselkvinnan med hotande slaganfall som lade ut något på marken i mer eller mindre intrikata mönster. Jag valde att inte börja förklara vad jag sysslade med, då min hjärna vid det här laget ville kasta sig ut genom vänsterögat, utan gick istället in och hämtade odjuret. Fräck var på sitt alla bästa spårhumör och for runt som en komplett galning, jag släpade efter eftersom jag inte orkade göra ett enda jota åt hans beteende. Grannarna stirrade. Jag bet ihop och försökte morra lite mellan sammanpressade tänder. NEJ-NO! sa Fräck och slängde sig mot flaggan, varpå jag bara släppte på nödbromsen och gick efter. Det händer nämligen nåt fantastiskt när F passerar flaggan: oavsett hur mycket han är uppe i gasen så slår han av till ”här kommer Pippi Långstrump-takt” lagom till första spårsteget. 

Trots att det var fullt med kaniner, kvinnor med cyklar och pizzakartonger som korsade spåret och att det blåste rejäl motvind spårade den lilla fläckfluffisen så himla bra! Jag gick bara efter och han vinklade perfekt, markerade som att han inte gjort annat och lyfte inte nosen en centimeter i motvinden. Givetvis glömde jag av migränbaksmällan lite grann; började snacka högt med Fräck och dessutom svara med hans röst. Ibland tror jag till och med att jag gjorde små förnöjda skutt, och vid slutapporten kunde jag inte hjälpa att jag ylade till av glädje innan jag kastade iväg hans spårleksak (ill-grön Kong-stick som vi ALLA vet vad den påminner om till formen) över innergården.

Fräck är glad, jag är glad, jag krigsdansar så mycket som skallen tillåter, Fräck kampmorrar och skuttar runt med leksaken och vi är väldigt nöjda båda två…Tills jag inser att det nu inte står pensionärer på sådär två-tre av balkongerna; nä på söndag eftermiddag är nämligen ALLA hemma och har tråkigt, ser en arselkvinna klampa runt med huvudet i backen likt kokvinnan medan hon lägger ut något UNDER sina egna fötter? Sedan hämtar hon en djävulskt stark och ouppfostrad hund som hon sedan pratar osammanhängande och oförståeligt med under sådär tio minuter, medan de planlöst irrar runt i trädgården, varpå kvinnan plötsligt blir överlyckligt, skuttar omkring, sular iväg en tämligen indiskret färgad dildo till hunden som såklart blir aggressiv… och vem skulle inte bli det av ett dylikt tilltag?

I den eventuella förlängningen av kontakt med mina grannar kommer jag såklart att låtsas att jag och arselkvinnan är två olika personer. Såklart.

"Det är bara så att den där matten inte är riktigt klok. Punkt."

På Kalmar brukshundklubb har vi en väldigt bra och trevlig sammankomst på tisdagar, då vi kör öppenträning med en ansvarig person på plats mellan 18.00-20.00 Klubbvärden hjälper till med platsliggning, skott och annat smått och gott som medlemmarna behöver hjälp med. Man ska också vara välkomnande och trevlig mot nya medlemmar (vilket jag upplever det som att de flesta är på vår klubb); man hejar på alla och om någon vill ha hjälp ställer de allra flesta upp.

Oavsett vad så att det bra att ha någon ansvarig på plats, så kan de andra medlemmarna ”bara” träna och

fokusera på sina egna hundar, vilket kan vara skönt då det oftast är både gott om folk och störningar på tisdagsträningen. 

Just igår hade jag dessutom gjort mig till och bakat banankaka, och det är väldigt härligt att de allra flesta kommer in och fikar och pratar en stund. Det ger en väldigt härlig stämning och man pratar även med dem man kanske inte känner så väl, eller bara har sett lite då och då på klubben.

Jag är faktiskt väldigt stolt över vår klubb, för vi är många som försöker hjälpa nya att komma in i klubbtillhörigheten. Dessutom har vi på senare tid haft ganska många nya som faktiskt vill vara med och hjälpa till med olika småsysslor som man kan göra utan en massa förkunskaper. Det är roligare och lättare för alla om man kan hjälpas åt med allt arbete som ligger bakom att klubben fungerar så bra som den gör!

Fragglar bryr sig inte så mycket om klubbar hit eller dit; de vill bara ha goda ben och mycket ochvarierad träning!

Nu är det ju lite mer än två veckor sedan vi var och tävlade; MEN jag har inte riktigt haft någon ork för bloggandet ett tag och då låter jag bli det tills suget är tillbaka igen. 

Den 25/3 var vi iväg i Karlshamn för tävling nr 2 i appellsök (den förra var i höstas och F hittade figgarna på två röda men markerade inte förrän sista figgen på sista skicket innan tiden var slut).

Det var en välplanerad och väldigt trevlig tävling, där sökekipagen samlades vid Karlshamns resecentrum vid 10.45 för avfärd mot rutan. Vi var fyra tävlande, och jag drog startnummer 1. Eftersom jag gillar att starta tidigt så var jag väldigt nöjd med att få börja tills jag insåg att Fräcks tjänstetecken inte låg i påsen med sökgrejer, där det brukar ligga. Det låg inte någonstans i hela bilen,  konstaterade jag efter att ha rotat runt och slitit ut en del grejer. Som tur var låg ett av de gamla tjänstetecknen kvar i bilen, så på med det och upp till rutan. På väg upp körde jag den vanliga förberedelserutinen och så var det dags att starta. Det var en jättetrevlig ruta, med en uppförsbacke med god sikt på vänstersidan och lite tätare skog på högersidan. Jag skickade vänster först och han gick fint upp i hörnet, svängde framåt i rutan ca 10 meter och sen tillbaka till mig. Jag skickade flying till höger innan jag började gå framåt, och efter att ha slagit framåt-inåt så började Fräck skalla (efter lite tvekan). Skallet var inte så bra som det kan vara- inte i närheten, men han kom igång och höll igång trots uppehåll. Ut och möta upp hunden, som satte sig som han ska men kladdade lite på domaren och på väg ut till stigen fick han Angelica i vind och ville sticka till henne. Där fick jag ryta till och sedan var det skärpning! Jag måste komma ihåg att inte hålla på och förhandla med honom; utan säga till direkt när han är laddad, så slipper jag neddrag för olydnad. 

Sedan skickade jag vänster igen; och på tredje slaget fick han träff igen- bättre skall denna gången, även om han var lite tittig efter mig när jag kom ut. Sedan var det ju slut och jag fick betyg 7.5-7.5 pga skallet och olydnad. Nu nöter vi skall som tusan ska ni veta!

Jag insåg att jag behövde ett hyfsat bra betyg på budföringen för att greja uppflytt, och det löste F fint även att han saktade in lite innan mottagaren, 9-9.

Sedan var det lydnad där han gjorde många fina saker och även lite konstiga saker. De flesta märkliga saker var pga att han fick Angie i vind igen och ville dit, och där fick jag också vara lite barsk för att jag skulle ha kvar djuret på planen. Det brukar inte vara ett bekymmer att han vill rymma till Angie då vi tränar väldigt mycket ihop, så jag oroar mig inte speciellt mycket över det inför framtiden. MEN jag tänker mig att jag ska passa på att störningssäkra min träning överlag för att slippa liknande situationer! Det är ju skönt att kunna lita på hunden oavsett vilken störning som finns, och där 

Platsen var sist på dagen. och den gick toppen precis som jag hade förväntat mig. Det var bra att platsen var sist, eftersom appellplatsliggningar kan vara mer eller mindre turbulenta. Jag tycker att det är bra att platsen ligger sist då de med osäker plats då kan välja att avstå plus att hundarna är lite lugnare då de dels fått göra av med energi och dels har varit på planen innan. Hur eller hur så blir färre hundar drabbade av andras okunskap om sina egna hundar och det kan aldrig vara fel i mina ögon, även om jag tycker att man borde lära sig att ge fasen i att lägga sin hund om den inte ligger kvar...

Resultatet blev 269.5 poäng, plats 2 på pallen och uppflyttning till LKL sök. 

Nu laddar vi för start av LKL i vår/försommar och börjar lägga grunder för HKL till hösten!

Ibland är jag korkad. Alltså, inte ”korkadiallvälmeningmenjagråkaderopadigiöratf
örjagsåginteattdustodbakom” utan på riktigt; KORKAD!

När spårandet nu har kärvat lite (och JO man får säga att det gör det efter ett spår med missade vinklar, ett virrigt spår och ett halvvirrigt spår SÅDETSÅ Emelie!) så vill ju instruktörsdelen i mig säga; ta ett steg tillbaka! Fundera ut vad som kärvar, innan du börjar reda i varför det kärvar! Tänk igenom om du gått för fort fram, eller ändrat flera faktorer samtidigt? Störningar, fanns det? Hunden kanske har uppförsbacke i inlärningen just nu? 

SÅ pedagogisk är jag när det gäller att instruktöra; men det är fasansfullt vad jäkla svårt det är att ta sina egna råd!   

Jag ville gå ut på morgonen och lägga tre spår, se vad som kärvar, analysera, gråta och vara hysterisk en stund innan jobbet idag, men nej. Jag fick sitta och studsa av lust att springa ut och bara spååååra för jag hade helt fel sinnesstämning för att ens hålla på med hundträning överhuvudtaget, än mindre spår. Jag gick och funderade medan jag långpromenerade; och försökte låta bli att skena iväg och ”bara lägga ett litet, litet spår, knappt ett spår ens” så fort jag kom till någorlunda plana, öppna ytor. Jag är sjukt impulsiv och hialös, men min hund är en tänkare (i träning i alla fall  ) och en oplanerad spårträning när man redan har tjorv och inte kan garantera att man hinner lösa någonting eller ens göra hunden glad innan man åker till jobbet? Aldrig en god idé!

Nu när jag dämpat mig något inser jag att det såklart hade blivit kaos i hundstackarns hjärna om jag hade spårat på morgonen; istället har jag bokat dejt med Emelie i eftermiddag, så får jag ett par extraögon och ett par stadiga nypor som får ta mig i örat om jag beter mig oönskat! To be continued…

Den här lilla gulliga måste man ju vara snäll mot!